Venezuela: Solidaritetsdelegation i baghold

Colombiansk solidaritet

Förra veckan reste »Solidaritetskaravanen med den Bolivarianska Revolutionen i Venezuela« från Colombias huvudstad Bogota. Drygt 250 colombianer, framför allt fackligt aktiva från facken inom oljeindustrin, telekommunikationer och banksektorn , hade i slutet av december bestämt sig för att visa sin solidaritet med brodersfolket i Venezuela.

- Vad som utspelas i Venezuela berör hela Latinamerika. Chavez var först med att sopa bort de korrumperade. I hans spår följer nu‚ Lula i Brasilien, Lucio Gutierrez i Ecuador och stora massrörelser i Bolivia, Argentina och Peru, säger Manuel Rodriguez, ordförande för det lokala facket på telefonbolaget i Bogota.

25 timmar senare anländer vi till miljonstaden Cúcuta vid gränsen mot Venezuela där ett stort möte hålls i centrum. Därefter bär det av över gränsen. På andra sidan gränsfloden väntar 500 venezuelaner som omfamnar sina colombianska bröder. Tillsammans marscherar de till Plaza Bolivar i staden San Antonios centrum.

USA blomstrar

Men staden är inte i händerna på de venezuelanska revolutionärerna utan den extrema högeroppositionen.

»USA ja! Kuba Nej!«, skanderar ett 40-tal oerhört aggressiva personer när vi anländer till torget. Chavisterna är flerdubbelt fler men har order om att inte låta sig provoceras. Men torget och statyn med Simon Bolivar intas lätt av regeringsanhängarna.

Varför skanderar ni för USA? frågar jag en av dem som skriker ut sitt hat mot Chavisterna.

- Därför att USA står för framtid och blomstring av Venezuela. Kubanerna har skickat hit 30 år gammal medicin, milismän och blandar sig i vår utbildningssystem, svarar mannen i 40-årsåldern som först misstänksamt frågar vem jag är.

Men är det inte bra med utbyte? Kuba har 450 idrottslärare i landet och de är väl inte fy skam i internationella idrottsevenemang? kontrar jag, och får ett motvilligt erkännande att inom sporten har de nog haft framgångar. Jag håller inne med att över 5.000 venezuelaner kostnadsfritt har fått resa till Kuba för dyrbara operationer, operationer de annars inte skulle kunna ha genomfört. Eller de många kubanska läkarna som beger sig till otillgängliga områden på landsbygden där de venezuelanska läkarna drar sig för att arbeta.

Under tiden har tonen höjts avsevärt mellan de två grupperna. Polisen, med dragna sablar, ställer sig mellan de två grupperna medan de över 300 colombianerna taktiskt har dragit sig längre bort från torgets centrum.

Ett par stenar kastas från oppositionssidan mot Chavisterna samtidigt som oppositionen skriker »Ut med den colombianska gerillan från Venezuela«!

En kommunfullmäktigeledamot bränner den colombianska flaggan. Men han identifieras som colombian (!) med kontakter till de paramilitära dödsskvadronerna i Norte de Santander.

Stenar

De venezuelanska värdarna för ut den colombianska delegationen mot guvernörens kontor, fem kvarter längre bort. Fyra timmar senare sitter vi på nya bussar som ska föra oss till Caracas.

Men redan efter tre kvarter smäller det till i sidan. Först en gång, sedan en gång till. Chauffören ökar

hastigheten. De första stenarna har slagit in i karossen på vår buss.

Tjugo minuter senare stannar vi på en parkering. Vår buss har kommit lindrigast undan. Klockan 24.00 startar vi igen med förhoppningen om att

»fascisterna«, som våra venezuelanska värdar kallar oppositionen, har gått och lagt sig. De flesta av colombianerna, härdade av smutsigt krig i sitt eget hemland, är lugna och säger, att så länge inte skjutvapnen kommer fram så är det väl ingen fara.

»Sex kilometer till Rubio«, står det på vägskylten. Det är nu sju bussar som kör i riktning mot Caracas. I Cucuta har en stor delegation av det kommunistiska ungdomsförbundet anslutit sig för att 20 timmar senare anlända till Caracas. Men det kommer inte att gå så snabbt, erfar vi när kastruller plötsligt hörs i nattmörkret.

Pistoler mot solidaritet

Det är signalen för bakhållet som de sju bussarna kör in i. Ett regn av stenar slår in i rutorna. Panoramafönstret för de sju chaufförerna är på väg att slås in av stenarna medan massor av andra fönster längs sidorna på bussarna brister. Tre kulor från en pistol slår denna natt också in i plåten på en av bussarna.

Chaufförerna trycker gaspedalerna i botten och vi lämnar staden bakom oss.

Men en timma senare vägrar de att köra längre och 300 personer blir lämnade på en basebollstadion i staden San Cristobal. Klockan är 4 på morgonen och Caracas verkar avlägset. Vi har också fått information om att i Cucuta har paramilitärerna deklarerat Solidaritetskaravanen som ett militärt mål.

»Oligarkin i Venezuela och dödsskvadronerna i Colombia gör gemensam sak«, är omdömet.

Nu först börjar oron sprida sig i den colombianska delegationen, för den vet att detta är inga tomma hot. Stenar förslår lätt mot AK47’or och motorsågar, som dessa paramilitärer är kända för att använda mot sina offer.

»Viva el comandante Chavez«

Denna natt är det ingen som kan sova och vi har praktiskt taget inte sovit på två dygn sedan vi lämnade Bogota. Våra venezuelanska kamrater kontaktar regeringsrepresentanter i Caracas och det talas om att Chavez ska sända ett Herkulesplan för att hämta upp oss. Men det är optimister, det finns inga resurser för det.

Klockan är 8 på morgonen då beskedet om att de venezuelanska vänsterpartierna har lyckats skaffa fram sex stadsbussar, med sina respektive nummer för sin linje ska köra oss till Caracas. Det är inga Greyhounds precis, men det spelar mindre roll. Samtidigt varnar värdarna oss för att gå ut på utsidan av basebollstadion, för som granne finns ett universitet där oppositionen ska samlas en halvtimma senare.

Studenter från universitetsfakulteten kommer och hälsar oss välkomna till Venezuela och bekräftar att »det här är en revolutionär process som blivit krigsförklarad av fascisterna och oligarkin i landet«. Majsbröd med ägg distribueras till de utsvultna karavanresenärerna.

Vid halv 2-tiden kör vi ut. Nu ska det införskaffas bensin. Köerna är flera hundra meter långa men kamraterna har lyckats skaffa fram diesel för alla bussarna som tankas fullt. Resten av dagen passerar utan större dramatik.

Tolv timmar senare, mitt i natten, väcks vi återigen av högljudda rop och många i bussarna tror först att det återigen är dags för ett attentat. Men de skanderande ropen; »Vival la solidaridad colombiana-venezolana«, »Viva el comandante Chavez«, lugnar ner känslorna.

Synen framför oss är helt otrolig. Hundratals personer i den lilla staden Carigua har väntat hela kvällen på att ta emot oss. Här är 80 procent

Chavister och oppositionen syns inte till. Tal hålls och människor omfamnar oss. De har ordnat logement och sängar till oss men innan vi lägger oss utspisas vi med grillad kyckling, det första verkliga målet på två dygn.

På morgonen är vi åter tillbaka på torget och tillsammans med stadens lärare, som föraktar strejkuppmaningen hos privatskolorna i landet och i

stället arbetar extra, lägger den colombianska delegationen ner en krans vid statyn för Simon Bolivar.

Colombiansk gerilla

Hittills har vi rest i genom Chaveztrogna delstater men framför oss ligger Carabobo och staden Valencia, näst störst i Venezuela. Här kan oppositionen lätt mobilisera tusen personer snabbt. En general i Caracas har gett order till Nationalgardet att eskortera oss från Carigua och den dyker upp.

Ett 30-tal tungt beväpnade män kör framför och bakom oss. Men inget händer tills vi är vid stadsgränsen för att avverka den sista etappen mot Caracas, cirka 15 mil.

Då dyker det upp en buss med studenter från universitetet som bokstavligen hoppar ut ur bussen och upp på våra bussar för att omfamna oss. »Viva Chavez«, igen. Colombianerna, som rest under fyra dygn, smittas av den revolutionära optimismen och tröttheten är som försvunnen.

I den oppositionsvänliga radion och TV’n har vi utpekats som colombianska gerillamän. Jag tittar på 68-årige Alejandro Gomez, som med sitt dragspel 1960 komponerade och i Havanna framförde sin legendariska melodi; »Cuba Si, Yanqui Ni«. En sten slog in genom fönstret en halvmeter från denne man vars enda vapen är hans dragspel.

Halv 6 denna torsdagseftermiddag anlände vi till Caracas, rejält trötta men med målet i hamn. Den politiska högeroppositionen, som fått klara order från sitt högkvarter i den venezuelanska huvudstaden att med alla medel förhindra att den första internationella solidaritetsdelegationen anländer till Caracas, har lidit ett rejält politiskt nederlag. I dagarna kommer liknande delegationer från Argentina, Bolivia, Ecuador och Peru att anlända.

Direktörs- och arbetsgivarstrejk

Från flera länder i Latinamerika har fackföreningar för oljearbetare erbjudit sig att ersätta ingenjörer och andra yrkesgrupper som lagt ned arbetet i Venezuela. Ty det är i dag i huvudsak en konflikt mellan toppskiktet i det statliga oljebolaget PDVSA och landets regering.

De 22 direktörerna med miljoner dollar i lön står i tjänst hos de utländska och inhemska krafter som vill privatisera PDSVA som år 2000 redovisade en vinst på 7,5 miljarder dollar, ett av världens mest räntabla företag men där endast 20 procent av vinsten går till statskassan.

Med de nya lagarna som trädde i kraft den 1 januari vill staten ha en direkt kontroll över både finanser och PDVSA:s framtid. Hittills har företaget varit en stat i staten och styrts av direktörerna i samklang med de tidigare korrumperade politikerna inom det venezuelanska tvåpartisystemets partier AD och Copei, social- och kristdemokraterna. Det är denna maktkonstellation som Chavez har utmanat och som dragit in både de privata arbetsgivarna och det skamfilade facket CTV i en konflikt som oppositionen vill dra in USA i.

Oppositionen besegrad

- Strejken tog slut redan på sin andra dag, säger Jacobo Torres, talesman för den Chaveztrogna delen av CTV som kallas FBT (Fuerza Bolivariana de Trabajadores).

– Vi har besegrat dem i alla strategiska led. CTV, som en gång i tiden var en facklig organisation, är förvandlat till en »arbetarenhet« inom Fedecamera (landets främsta arbetsgivarorganisation). Señor Ortega (CTV:s ordförande) är endast en kontorist för arbetsgivarna och har i dag inte har varken medlemmar eller arbetare som stöder honom, är Torres‚ slutsats.

Faktum är att i Caracas sjuder stadslivet. Kommersen är i full gång. Alla transporter fungerar smärtfritt. Tunnelbanan i Caracas, pulsådern för all

kommunikation i huvudstaden, har aldrig stannat och de anställda har flera gånger utsatts för fysiska aggressioner men benhårt vägrat att delta i en konflikt som de menar har politiska förtecken.

Bryt upp portarna hos Coca Cola!

I stället är det arbetsgivarna, såväl de stora industrigrupperna kring maktsfären Gustavo Cisnero, ägare av både Polargruppen som representant för Pepsi Cola, som de utländska multinationella företagen som Coca Cola och MacDonalds som gått i täten för »generalstrejken« som utlystes av CTV den 2 december förra året. Deras fabriker står stilla, inte så mycket för att arbetarna lagt ned arbetet utan för att deras arbetsgivare och ägare betalar dem full lön.

Två dagar efter intervjun med Jacobo Torres, bryter brigadgeneral Luis Felipe Acosta upp Coca Colas lagerportar i Venezuelas näst största stad

Valencia. Även Polargruppens »bodegas« röner samma öde. Massmedia, kontrollerad till 100 procent av oppositionen, rasar. Och i den största

TV-kanalen Venevision, ägd av just Gustavo Cisnero, kritiserar man regeringen för att bryta sig in på privategendomar som, i fallet Polar, ägs

av samma Cisnero.

- I lagren förvarade de mjöl som de sedan säljer på den svarta marknaden till 3-4 gånger högre priser, säger en taxichaufför när han kommenterar

händelsen.

Chavez lovar att bryta upp varenda lagerlokal som misstänks innehålla livsmedel eller för folket viktiga förnödenheter. Coca Cola får stöd av

USA-ambassadören Charles Shapiro, med förflutet från konspirationerna mot Nicaragua på 1980-talet.

CTV, det svarta fackliga fåret inom FFI

När jag anländer till det stora CTV-huset luktar det urin i korridorerna.

– De har stängt av vattnet, säger Froilan Barrios, lärare och medlem av den högsta ledningen i CTV.

Carlos Ortega och oppositionen har, för att fördjupa kampen mot Chavez, föreslagit att inleda en betalningsstrejk av el och vatten. Och när CTV inte betalade sina vattenräkningar i december svarade staden Caracas helt sonika med att stänga av vattnet.

- Chavez hade 1999 och 2000 en total kontroll av alla organisationer, med undantag för CTV, säger Barrios. Därför beslutade regeringen om en

folkomröstning som ägde rum den 3 december 2000 som handlade om interna val inom CTV, något som är stipulerat inom våra stadgar. Endast 4 procent deltog varav 60 procent röstade för att genomföra omröstningen. Denna förlorade Chavez’ kandidat senare.

Barrios menar att regeringen Chavez är en koperativistisk regim, ledd av en »Caudillo« som via staten vill kontrollera allt. Till skillnad mot LO-ledaren Ortega, talar Barrios om de brott mot kollektivavtal som regeringen genomfört. I »Plan Bolivar«, som innebär att regeringen drar in de väpnade styrkorna i sociala och byggnadsarbeten, vilket Lula också nu ska tillämpa, betalar man för dagsarbete och inte via kollektivavtal.

- Därför inleddes demonstrationerna förra året mot regeringen.

CTV, som av många LO, även FFI-medlemmar, betraktas som FFI’s svarta får i Latinamerika för sin tvivelaktiga korrumperade förflutna, har till skillnad från hela den latinamerikanska fackföreningsrörelsen, inte tagit ställning till Bushs förslag till ny frihandelsorganisation, kallad ALCA. Med valsegern för Lula i Brasilien har fronten mot ALCA förstärkts kraftigt.

Facket som vädjar om USA-stöd

Medan Froilan Barrios anklagar Chavez för »stalinism«, reser hans ordförande Carlos Ortega till USA för att söka stöd mot Chavez.

LO-ledaren Carlos Ortega kan inte uttala sig eftersom han befinner sig under en vecka i USA där han sammanträffar med de högsta representanterna på State Departement. Veckan avslutas i »Lilla Havanna« i Miami med en demonstration mot »diktatorn Chavez«, organiserad med hjälp av över hundra exilkubanska organisationer. Ortega säger till media att han är både rörd och glad över

stödet från USA’s regering och de starkt anticastristiska rörelserna i

Miami.

Dubbla skift på oljefälten

Det är ingen som i Venezuela tvivlar på USA:s avsikter.

– De är ute efter vår olja, säger nästan alla man talar med i Caracas. Därför deltar de i ett tyst krig mot den Bolivarianska revolutionen.

Men på oljefälten, gasfyndigheterna och raffinaderierna arbetar många av det CTV-anslutna Fedopetrols medlemmar dubbla skift för att produktionen och distributionen ska återta normal rytm. De är lojala med sin president, såväl Chavez som fackförbundets Fedopetrols nye ordförande.

- Han är nyvald ordförande som besegrade Ortegas kandidat, säger Ruben Dario Molina, internationell sekreterare i FBT.

- I Fedopetrols ledning är fyra mot strejken medan sju är för, säger Bladimir Blanco, en av de sju som hävdar att 85-90 procent av oljeproduktionen står still.

Men, som en funktionär på FFI’s lokala kontor i Caracas sa till mig:

- Det finns inte en regering i världen som kan stå ut mer än två veckor om strejken lamslår oljeproduktionen till 90 procent. I Venezuela har nu

»strejken« pågått i 47 dagar.

Alliansen fack-arbetsgivare

Men hur försvarar man en allians med arbetsgivare? undrar jag.

- När ni kämpade mot Hitler så antar jag att ni någon gång talade med delar av arbetsgivarna för att försvara fosterlandet? Vi fortsätter ändå att ställa löne- och andra krav mot den historiska motståndaren, säger Barrios, i en jämförelse som haltar.

Men den 11 april 2002 genomförde just de krafter som nu återigen är på

barrikaderna mot Chavez, en statskupp som störtade Chavez för 47 timmar, bland dem CTV-ledaren Carlos Ortega. Pedro Carmona, ordförande för arbetsgivarna, utnämnde sig själv till president i en nationell

övergångsregering stödd på kuppmilitärer. Han upplöste parlamentet, Högsta domstolen, rättsväsendet och grundlagen.

47 timmar senare återtog de fattiga i Caracas tillsammans med Chavezlojala militärer makten från kuppmakarna. Ett tiotal av de militärer som deltog i statskuppen den 11 april, befinner sig på fri fot och deltar helt öppet i protesterna mot Chavez.

Dick Emanuelsson, til Modkraft