Bogen »Ingen jävla hjälte« ('Ikke nogen fucking helt') omhandler en gruppe nynazisters overfald på aktivisten og fodboldsupporteren Showan Shattak og tre af hans venner i Malmö efter en demonstration på kvindernes internationale kampdag den 8. marts i 2014. Mens han kæmpede for sit liv på hospitalet, går folk fra Malmö på gaden for at sige fra over for nazisme. Modkraft bringer her første kapitel fra bogen. 

Torsdag den 15. december kommer til Showan til København for at fortælle, hvordan han oplevede overfaldet, tiden på hospitalet og den massive solidaritetsbevægelse, der rejste sig efter overfaldet. 

Læs mere om det retslige efterspil her: »Landsretten frifinder højreekstrem for knivoverfald på Showan Shattak - men dømmer en anden«

Det är natten mellan den 8:e och 9:e mars 2014. Klockan är nånstans mellan halv ett och ett. Nu håller Showan Shattak på att dö på badrumsgolvet i sin lägenhet.

Precis innan har han blivit misshandlad av knivbeväpnade nazister som knivhuggit Showan och tre andra vänsteraktivister. En av de andra, en man i tjugoårsåldern, får även han livshotande skador, när hans lunga punkteras och han förlorar stora mängder blod. Han plockas upp av en ambulans på plats.

En tredje, Ida, knivhuggs flera gånger, men på grund av hennes tjocka kläder blir det bara ytliga skador. Den fjärde skadade är Charlotte, Showans flickvän. Hon knivhuggs i armhålan, men av en slump missar kniven lungan.

Flera personer ser hur Showan går därifrån ensam. Han är blodig och håller en hand mot sitt huvud. Han verkar inte allvarligt skadad, utan mer stressad och förbannad.

Charlotte förstår direkt att hon är skadad. Under attacken känner hon ett hårt slag mot ryggen, vänder sig om och ser en av nazisterna med en kniv i handen. Hon känner sig blöt i armhå- lan, men har flera lager av kläder på sig och ser inget blod. Hon känner ingen smärta. Det måste vara adrenalinet, resonerar hon senare. Hennes första tanke är att hon måste till akuten.

Knivhuggningarna sker på Kristianstadsgatan, mellan Falsterbogatan och Nobelvägen i Malmöstadsdelen Möllevången. Gatan är den utomparlamentariska vänsterns hjärta i området, med caféet Glassfabriken i ena änden och bokcaféet Amalthea i andra änden. Här bor, arbetar och lever många av de människor som är aktiva i grupper som definierar sig som socialistiska, anarkistiska eller kommunistiska, men som inte är en del av den traditionella partipolitiken. De som vill förändra samhället utan att sitta i riksdagen.

Möllan, som området vanligtvis kallas, är troligen den stadsdel i Sverige, där den utomparlamentariska vänstern är som starkast.

Charlotte går Kristianstadsgatan till Falsterbogatan och svänger vänster mot Jesusparken. På vägen träffar hon Selma som ringer en taxi så att de kan åka till sjukhuset. Samtidigt ringer Charlottes mobil.

“Du måste komma nu, älskling. Du måste komma. Det är nå- gonting helt fel. Du måste komma.”

Det är Showan i andra änden av luren.

“Jag är själv skadad. Du måste åka till akuten. Jag är på väg dit”, svarar Charlotte irriterat.

De avslutar samtalet.

Charlotte och Selma träffar Ida på Falsterbogatan, när de väntar på taxin. Sen ringer Charlottes vita iPhone igen.

“Du måste komma!”. Showans röst är panikfylld och förvirrad.

“Var är du?” frågar Charlotte.

“Jag är på Friisgatan.” Gatan där de två bor tillsammans.

Charlotte säger bestämt till Ida, att Ida måste gå till Friisgatan. “Det har hänt nånting med Showan. Jag måste till akuten nu, jag har blivit knivhuggen.” Då börjar Ida springa mot Friisgatan.

Varken Ida eller Charlotte har uppfattat att Ida själv också har blivit allvarligt skadad.

Taxin anländer strax efter och kör snabbt mot akuten. Nu ringer Showan en tredje gång. “Du måste komma.” Det är nå- gonting i hans röst, som får Charlotte att ändra sig. Han låter desperat. Hon ber taxichauffören att köra till Friisgatan istället.

När taxin svänger in på Friisgatan från Bergsgatan spanar Charlotte ut genom fönstret för att hitta Showan. De kör till vändzonen vid Folkets Park och Norra Parkgatan. Showan är inte där. Charlotte ringer upp igen.

“Jag är på Friisgatan. Jag ser dig inte. Var är du?”

“Hemma”, svarar han.

De två kliver ut ur taxin och Selma slår genast numret till 112.

“Jag heter Selma. Jag skulle gärna vilja beställa en ambulans,” säger hon.

På Friisgatan möter Charlotte och Selma två andra vänner, som har tagit sig dit för att Selma har ringt dem. Lite senare kommer också Sofia, en av Charlottes bästa vänner. Hon har blivit uppringd av Charlotte och ombedd att komma.

Innan hon går in i hissen svär Charlotte – halvt för sig själv, halvt åt de andra – att hon också har blivit knivhuggen. Hon är frustrerad över att Showan inte förstår att hon är allvarligt skadad och egentligen borde åka direkt till akuten.

Selma stannar med den ena av vännerna i porten för att invänta ambulansen samtidigt som Charlotte åker upp med den andra vännen.

När hissen anländer till åttonde våningen är dörren till lägenheten öppen och hon ser blodstänk på golvet i hallen. Showans skor står på golvet och jackan ligger bredvid. Därefter ser Charlotte Showan liggande på badrumsgolvet.

“Jag kan inte ta hand om honom”, säger Charlotte.

Han lutar huvudet mot ett vattenrör under handfatet för att kyla ner huvudet. På golvet ligger hans mobil. Han har ringt 112. Selmas vän hör rösten i luren, tar upp den och berättar vad som har hänt. Hon berättar flera gånger, att det är lugnt i lägenheten och inte finns några gärningsmän där.

Charlotte går in i vardagsrummet där Sofia försöker lugna ner henne. Charlotte är sansad, men nervös och stressad.

Selma har också åkt upp i lägenheten, samtidigt som hon pratar med larmcentralen. De har bett henne att göra det för att kunna berätta hur Showan mår. Det är därför två personer som pratar med larmcentralen samtidigt.

Selma tar över i badrummet och hennes vän fortsätter samtalet med larmcentralen från köket. “Det är bråttom,” säger hon. Larmcentralen säger att ambulansen precis har svängt in på Friisgatan. Från fönstret ser hon blåljus överallt på gatan. Hon ropar till de andra att ambulansen har anlänt.

I badrummet sitter Selma på golvet med Showan. Han är fortfarande klar i huvudet. Vännen har öppnat fönstret och fixat fram ett sugrör från köket för att Showan vill ha vatten. Han har själv satt på vattenkranen och trycker huvudet mot vattenledningen för att svalka sig.

Han upprepar ordet “metall” många gånger.

“Metall, metall.” “Metall, metall.”

Selma tänker att han kanske menar, att han har blivit slagen med ett föremål av metall.

Därefter pratar Showan mindre och mindre. Pratar långsamt. Frågar hela tiden om det fortfarande rinner kallt vatten. “Är den på? är den på?”. Han vill kyla ner huvudet. Han försöker stundvis att hälla kallt vatten över själva huvudskadan.

Det går dock inte mer än några minuter innan hissen kommer upp till åttonde våningen igen. En stor grupp poliser kliver ut och går mot lägenhetsdörren. När dom ringer på tror Charlotte att det är ambulanspersonal. Hon blir förvånad när hon ser, att det är polisen. Hon får panik och stänger dörren samtidigt som hon skriker: “Ni är inte välkomna här. Bara ambulanspersonal!”. Polisen sliter genast upp dörren och stormar in i lägenheten.

De knuffar in Charlotte i vardagsrummet. Polisen ser blodet i badrummet. De vill veta varför Showan är så allvarligt skadad. De skriker sina frågor. Ingen av poliserna ser att Charlotte själv blöder. Enligt hennes uppfattning tror polisen att det är Charlotte som har skadat Showan.

En polis drar i hennes arm. Hon skriker.

“Släpp mig, jag är knivhuggen!”

Hon fortsätter.

“Det hände ute på gatan. Jag är själv skadad. Det måste komma en ambulans.”.

Hon upprepar den sista meningen.

“Det måste komma en ambulans.”

Hon är hetsig och känner att poliserna är otrevliga och aggressiva. De verkar inte tro på henne när hon säger att hon själv är skadad. Istället säger de till henne att hon inte får gå in i badrummet till Showan.

Polisen letar genom lägenheten. När de är klara, och inte har hittat andra personer i lägenheten, lugnar situationen ner sig. Nu verkar de ha förstått, att det inte är några av personerna i lägenheten som har misshandlat Showan.

Charlotte sätter sig ner i vardagsrummet. Hon börjar bli yr och mår dåligt. Hon är blek i ansiktet. Hon skriker inte längre på poliserna, hon bönfaller dem. “Snälla, säg att det snart kommer en ambulans!” Varken Charlotte eller de andra förstår varför ambulansen inte kommer. Det är bara 900 meter från hyresrätten på Friisgatan till akuten. Även om Charlotte inte får gå ut till Showan förstår hon att det är allvarligt.

I Malmö finns det fem ambulanser i trafik under en lördagsnatt. De täcker hela stan och dessutom kranskommunerna. Att något sker nära sjukhuset spelar ingen roll för ambulansens utryckningstid om den är i en stad två mil bort.

Det är dock inte vad som händer denna natt. Enligt SOS Alarm rings första samtalet från Friisgatan 00.41, tio minuter efter att första ambulansen har larmats till Kristianstadsgatan. Men ambulansen åker inte till Friisgatan utan till Kristianstadsgatan. Efter en stunds förvirring skickas ambulansen sen till Friisgatan. Det berättar en källa med insyn i fallet. Personen berättar dessutom att ambulansen körde med påslagna blåljus under hela tiden

Det är därför det dröjer länge innan Showan får hjälp. Så upplever Charlotte och de andra i lägenheten det dock inte.

De första poliserna som går ut i badrummet försöker enligt Selma inte att hjälpa Showan utan börjar att förhöra honom.

“Vad heter du? Vad har hänt? Var bor du?,” ropar en polis åt Showan. Han gör ingenting för att hjälpa Showan.

Selma blir arg. “Så pratar man inte med nån som är skadad,” säger hon. Hon och polisen börjar bråka.

Sen kommer det in en annan polis i badrummet. Han säger att han är sjukvårdare. Han stannar i badrummet med Selma och Showan. De hjälps åt med att byta omslag. De lägger Showan i framstupa sidoläge och försöker att hålla luftvägarna fria när han kräks.

Politiets billede, der dokumenterer, hvor blodigt det var i badeværelset, da Showan blev fundet. Foto fra bogen.

Det har fortfarande inte kommit någon ambulans.

Alla i lägenheten upprepar – några skriker – att polisen måste få fram en ambulans. En polis kastar ut Sofia i trappuppgången.

Sen börjar även några av poliserna att bli nervösa. Skärrade. Showan börjar försvinna helt. En polis skriker med darrande röst efter ambulans.

Selmas vän hör att den polis som leder insatsen pratar i sin radio:

”Det är clearat nu, ni kan släppa fram ambulansen.”

Selma kämpar för att hålla Showan vaken.

“Showan. Du är grym. Kom igen.”

Hon ber honom trycka hennes hand varje gång som hon trycker hans hand. I början funkar det, men han blir svagare och svagare. Sen slutar Showan helt att trycka. Han är borta.

Selma skriker.

“Kämpa Showan. Kämpa!”

»Ingen Jävla Hjälte« er skrevet af Andreas Rasmussen og kan købes her